Hemresa
Slutet i Brasilien!
Våran resa här i Brasilien lider mot sitt slut men vi kommer inte hem förrän på söndag natt. Jag ser inte framemot hemresan. Först Rio, sedan Sao Paulo, byta flyg i Lissabon och sedan London för att sedan ta det sista flyget till Stockholm. Det är som gjort för att det ska hända något. Gode gud låt alla plan vara i tid! Låt oss komma som planerat!
Jag längtar hem… lite iallafall. Fyra veckor känns som en evighet.
Vi har bara tagit det lugnt, det var därför vi lämnade Rio för att få lugn och ro de sista dagarna. Men här händer det grejor minsann. Det kryllar av exklusiva affärer, pubar och diskotek i hela Buzios och lugnt behöver det inte alls bli. I två dagar har det varit varmt och vi har suttit och chillat på stranden, läst varsin bok och bara mått gott, precis som det ska vara. 
Till den laglösa stadsdelen - favelan
Vi blev upplockade utanför hotellet av en transferbuss som rymde 15 turister samt en väldigt bra guide. Vi fick lite info på vägen innan vi var framme i Rios största favela. Just denna favela låg bara ett stenkast från de rikaste stadsdelarna men kontrasterna kunde inte vara större. I favelorna styr gängen. Eftersom favelorna är svartbyggen som poppat upp som svampar ur jorden bryr sig inte staten om dem. De får ingen service och polis med mera sätter inte sin fot där. Därför har knarkgängen fått fotfäste i de områdena och gör dessutom mycket av det jobb som samhället sköter i de vanliga stadsdelarna. Allt för att i frid och fröjd få hålla på med sin business.
Denna favela var som sagt den största av de ca 200 favelorna som finns i Rio och här bor ca 200 000 personer. Man vet inte exakt hur många som bor i favelorna för de folkbokförs oftast inte. Nu har man inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016 beslutat att städa upp även här och därför har man tagit över 13 av de 200 favelorna. Tumultet kring detta kunde följas i världspressen. Just denna favela hade man påbörjat att ”pacificera”. 5 dagar innan vi var där gick polis in lite snabbt och smidigt och vips hade de tagit 2 ton hasch i beslag. Däremot är det en missuppfattning att alla är kriminella i favelorna. Det stämmer absolut inte, de flesta har hederliga lågavlönade jobb och föredrar att bo i favelan pga den totala avsaknaden av skatter och avgifter. Elen kopplar man själv in i första bästa stolpe.
Just av anledning att gängen styr favelan var det väldigt viktigt att vi inte tog kort när vi kom in och när vi lämnade favelan eftersom man inte vill att bevakningsposter ska råka bli fotograferade. Vi släpptes av längs ned, favelan sträcker sig upp efter en bergssluttning. Där hämtade motorcykeltaxi upp oss var och en och körde upp till toppen längs den enda riktiga gatan. Därefter gick vi hela vägen ned från toppen till botten. På vägen stannade vi för att kolla på konst gjorda av lokala konstnärer, lyssna på barn som övade samba på hinkar och kastruller samt köpte lite lunch av en lokal bagare. Den ”gata” vi gick efter var inte bredare än en och en halv meter som mest och ibland bara en halvmeter bred. Gatorna är dessutom ett virrvarr av gränder och trappor och det är väldigt svårt att hitta. Att få ut sjuka personer ur favelan är ett konststycke och oftast vägrar ambulans och brandkår att gå in. ägen vi vandrade var noga utvald och mest troligt också noga övervakad. Det var en tjej som frågade guiden hur mycket av pengarna som går till välgörenhet (dagis) men det kunde han inte svara på, (ville inte?).
Vi tycker att skulle vara konstigt om inte maffia (som bestämmer) tog en stor del av pengarna och att lite av dem går till välgörenhet. 300 kr/person och vi var 16 st. Turer går varje dag.
Men favelorna är lika kända i Rio som jesusstatyn och sockertoppen, man kan inte åka till Rio utan att ha upplevt dem. Det är stort och bland det häftigaste jag har upplevt trots att turen var så styrd.
Sambarytmer tillsammans med brassar...
Ut till favelorna (kåkstäderna) med taxi för det är där sambaskolorna ligger. Vi besökte en av de största, Magueira.
Bara att de ligger i favelorna fick oss att fundera extra på om vi vågade ta oss dit. Skulle vi ta en tour eller åka på egen hand? Däremellan stod valet, det sista alternativet lät lite vågat. På egna ben i favelorna. Rena rama skräcken!
Så på egen hand fick det bli, låter det klokt, eller?
Magnus, killen som äger lägenheten där vi sov tyckte att det var bättre att ta en taxi, vi kunde styra själva vad vi ville göra, men vi skulle undvika att strosa omkring på området själva. Med ett gäng Härnösandsbor och ett par från Linköping begav vi oss till Favelan och sambaskolan.
En sambaskola där en stor orkester spelar och människor dansar till. En stor lokal som rymmer mycket folk.
Det var lugnt när vi kom och galet när vi gick.
Här dansades det, fötterna gick i ilfart och rumpan likaså. Det svettades, det sjöngs och det klappades i händerna. Killar som tjejer, gamla som unga och rika såväl som fattiga. Alla var välkomna. Vi hade beställt ett bord och insåg att ALLA runt omkring oss dansade och att det bara var vi som satt ner och drack öl. Alla andra stod upp, sjöng, skålade. (Tråkiga, tråkiga utlänningar måste de ha tänkt om oss som satt runt bordet).
Jag och gubben försökte dansa samba, (eller jag försökte, gubben körde sin egen lilla charmiga stil) men herregud: DET ÄR SVÅRT. Försökte på mitt allra bästa sätt att härma tjejen som dansade framför mig men insåg att jag såg löjlig ut i mina försök (men egentligen vad gör det). Bara att dansa och vara glad. Varför alltid tänka: Ser det inte bra ut kan jag lika gärna lägga ner. Varför den inställningen? :)
Efteråt tog vi taxin till världens största gatufest. Lapa är ett område där nattlivet är stort och lockar många av Rios danssugna. Lapa kan jämföras med svenska festivaler fast här är det fest varje fredag och lördag. Galet mycket människor som dansade på gatan till musiken ända in på morgonen.
Nyårsafton del 2
Vi har det för övrigt mycket bra, har just fått till internetkopplingen. Många bra bilder från Rio och Buzios där vi är nu men de kommer sen... nu är det dags att sova lite.
Nyårsafton del 1
Dagen startade med sovmorgon till kl 09:00, sedan en lång och god frukost/lunch för att sedan gå en tripp till stranden. Alkoholaltiga drycker och annat smått och gott är redan köpt. Öl, champagne, skor och rosor.
Volleyboll står på schemat kl 16:00. Då ska hela vandrarhemmet och några brassar gå ner till standen för att chilla lite, för mig blir det mer att dricka öl en dag som denna men vi får se om det blir att spela vollyboll, kan vara roligt.
Enligt tradition ska man på nyårskvällen/natten bara ha på sig vita kläder. Färger spelar en mycket viktig roll här. Folk tror det vita är färgen för lycka. Detta hjälper dem att börja det nya året på nytt.
Rött symboliserar romantik.
Gult och guld bringar välstånd.
Grönt ger god hälsa.
Svart anses som ett dåligt omen just ikväll.
Brassarna har en tradition då de hyllar Lemanja, the Goddess of Sea! Människor ger gåvor till henne och tänder levande ljus på stranden. Det ska även vi göra, (läs Therese) Det är där rosorna kommer in. Rosor till havets gudinna.
Sedan ska man enligt traditionen vända sig till Mae de Santo som betyder- mother of saints, för välsignelser. Det gör de flesta, i alla fall om man är från Brasilien. Och vi!
Man ber om välsignelse för att man ska hitta ett nytt liv i sig själv och för att starta det nya året på nytt.
Nu är det dags att gå till stranden, bli brun eller snyggt röd. Vi återkommer...
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!
Rio de Janiero!
Imorgon står det beachvolley på agendan innan alla klär om till vitt som är den traditionsenliga färgen på nyårsafton.
Hoppas alla ni där hemma hade en trevlig jul och att ni får et trevligt nyårsfirande.
Copacabana - utsikten från hotellet
På väg upp till sockertoppen via linbanan
Vackra stränder och "Speedy connection" - Framme i Rio
Efter några dagar med bristfällig internetanslutning på ön Ihla Grande har vi nu tagit oss till Rio de Janeiro. De lugna dagarna med sol, bad och snorkling är över för en stund och nu väntar det tempofyllda stadslivet i Rio.
Innan vi avslutade vistelsen på ön hann vi med både snorkling i den blå lagunen och ett besök till stranden Lopes Mendes, utsedd till en av världens 10 bästa stränder. Vem som gjort den bedömningen är fortfarande oklart men det skulle inte förvåna oss om det påståendet stämmer. En kritvit, tre kilometer lång surfstrand.
Det var som vanligt i detta land inte helt lätt att få allt rätt. Vi valde att ta en "speedy-connection" från ön. Ett paket med båt- och biltransfer till ett bra pris. Tyvärr hade bilen som skulle hämta oss havererat, eller som den knackiga översättningen sa "the car is destroyed" vilket lät lite dramatiskt.
Efter nästan två timmars väntan i en liten by kom sedan den hela bilen. Den körde oss och våra Irländska vänner mot Rio med första stopp på flygplasten där vi skulle hämta vår väska. Det lyckades faktiskt! Nu, två veckor efter ankomsten till Brasilien, har vi vårt bagage. Innan vi hoppade ur bilen frågade jag chauffören om han kunde vänta 10 min så skulle vi komma tillbaka för vidare färd mot Copacabana. Han svarade glatt "OK, no problem!" innan han körde därifrån utan att lyssna på de Irländska protesterna. Surt, men vi har i alla fall vår väska!
Som ytterligare kuriosa kan nämnas att vi efter att tagit en vanlig taxi från flygplatsen kom fram till hotellet långt innan Irländarna. "Speedy-connection" ansåg nämligen att mitt på Copacabana var tillräckligt nära och kastade ut dem där, 15 kvarter från hotellet.
Snorkling...
Mot stranden! 20 min vandring först.
"Speedy-connection"?!? Notera ALL vår packning för
de första två veckorna.
Ilha Grande - "den stora ön"
Väskan då? Nix, vi har den inte med oss men TAP-killen gjorde verkligen allt han kunde och när vi satt på bussen till Angra fick vi mail att väskan faktisk var på planet från Sao Paulo och skulle komma till Rio 18:30 för vidare transport ut till ön. Vi får se om de lyckas med det. Killen var i alla fall övertygad om att han kunde fixa det.
Tyvärr var rummet vi fick på hostellet ingen hit. Delat rum, ej fungerande dusch och en insats krävdes av ingenjör-Martin innan toaletten spolade som den skulle. Läget är det däremot inget att klaga på. Hostellet ligger precis vid vattnet med en altan som sträcker sig ut över vattenbrynet. Vi får se om det bokade rummet vi har från inatt är bättre. Om inte blir det till att byta till ett lite trevligare ställe, vi har redan kollat så det finns rum. Vi ska däremot inte kasta yxan över ån (eller hur det nu heter) innan vi kollat in rummet.
Vädret? Jo tack! 30 grader, sol - tropiskt och mycket skönt!
Mycket rymlig buss. Färden tog 3 timmar från Rios busstation till
Angra dos Reis.
Båtresan ut till ön i solnedgången, en gammal skuta med den goda
smaken att sälja iskall öl!
Utsikten från vandrarhemmets altan/uteservering
Bad och sol, vidare inatt...
Herbies kusin i sanden
Idag har det varit sol, sand och buggy på agendan. Imorse blev vi upphämtade av vår tame buggychaffis som körde oss norrut mot stränderna, sanddynorna och lagunerna. En mycket trevlig dag som bjudit på hissnande "ökenrally", avslappnade oaser vid sötvattenlaguner och linbaneåkande. Mycket roligt och trevligt. På vägen passerar man flera mindra byar som ser välgit fattiga och slitna ut. Ett tecken på att Brasilien och speciellt denna region inte har det särskillt bra ställt ekonomiskt.
Efter denna fanatstiska dag var det dags för ytterligare ett samtal till TAP som kunde konstatera att man nu har väskan i Sao Paulo. Den kommer aldrig att komma till Natal och de löften om att den kommer att finnas på Rio De Janeiros flygplats när vi kommer dit på måndag morgon satsar vi inte mycket slantar på att de håller. Men man vet aldrig. Hoppet är det sista som överger en.
Hoppas alla ni där hemma har det bra! Vad har ni för väder? Vi har dåligt väder här, +30 grader 5 min regn om dagen (vilket tydligen är mycket här) samt en skön svalkande vind. Man kan ha det sämre. Räcker utmärkt för oss för att få en fin inteniv rödfärg på alla ställen där man missar med solskyddet!
Från södra till norra Brasilien
Vi landade sent på onsdag kväll på flygplatsen i Natal efter 9 timmar resväg (tre byten).
Samma plats som jag besökte tre år tidigare alltså. Det är första gången jag (Therese) återvänder till samma ställe två gånger, jag brukar alltid välja nya resemal att utforska, (hur mycket jag än gillar stället).
Här chillas det för fulla muggar, slappar och njuter av semestern. Vi solar, dricker öl och njuter av våran semester. Natal ligger 4 grader från ekvatorn, vilket betyder att det ska vara solsäkert många dagar om året, vi har tyvärr prickat de dagar som inte har varit helt molnfria. Brända har vi blivt ändå.
Mycket är sig likt och mycket har förändras. Väldigt intressant att se utvecklingen. Det byggs för fullt här, nya flashiga hotell byggs efter varandra. Det är sunkigt på en del ställen precis som det var för nästa tre år sedan. Restauranger har försvunnit och några nya har tillkommit. Det som gjorde våran resa minnesvärd (den med min kompis) var alla de människor som vi träffade på vårat hotell.
Natal är huvudstaden i delstaten Rio Grande do Norte, (fattigaste delstaten i hela Brasilien) och Ponta Negra är den berömda stranden där turister samlas, många brassar åker hit på semester, för några år sedan kunde västlänningar ta charterflyg för att semestra här …
Ving och andra arrangörer la ner detta resemål pga (skulle jag tro) att det var en svensk (eller norsk?) man som blev rånmördad i Pipa när familjen var där på semester.
Vilken underbar upplevelse!
LYCKLIG!
Vad har har hänt som har fått mig på ett så vansinnigt bra humör?! Förutom att jag är i Brasilien då förståss!
1. Våran väska är funnen. Halleluja!
2. Vi har sett Iguaçu Falls.
3. Vi har träffat ett par irländska störtsköna individer!
Vi var båda mindre förtjusta i Sao Paulo men denna lilla stad är helt underbar. Gågatan är riktigt mysig. Vi gillar den här staden riktigt mycket.
Vårat hostel där vi bor. Inget fancy men det är rent och en väldigt fin och mysig miljö. Vi gillar personalen som består av far och son som även bor här.
Igår var vi och såg Vattenfallen.
Mäktiga. Helt galet fantastiska. Man kan se fallen från både Brasilien och Argentina. På den argentinska sidan kommer man fallen väldigt nära och det är den sidan som vi har hört ska vara den mäktigaste. På den brasilianska sidan får man mer en överblick. Vi valde den argentinska sidan, (vi har inte möjlighet att se båda) och vips så blev vi 2000 kr fattigare. Det var värt varenda krona vill jag lova.
Från 08:00 till 18:00 var vi borta.
På bussen (som utgick från vårat hostel) satt åtta förväntansfulla individer från Irland och Australien och Sverige.
45 minuter senare satte vi våran fot på Iguaçu Falls.
Vi promenerade en hel del, upp och ner för trappor, minst 1 mil. Vi åkte jeep genom "djungeln". Vi åkte en jättehäftig båtfärd som tog oss riktigt nära vattenfallen, (här blev vi GENOM BLÖTA).
Vi såg fina fjarilar och flera ödlor.
Vansinnig rolig upplevelse!
Det irländska paret visade sig vara två störtsköna individer som vi spenderade hela dagen tillsammans med och hela kvällen. När vi kom tillbaka shoppade vi, åt god brasiliansk mat och drack öl.
(Men vad svårt det är att förstå irländska).
Lite bilder från den dagen!
På väg till en av Sydamerikas största attraktioner
Den sägs ska slå omkull både Niagara- och victoriafallen. De ska tydligen se ut som små vattenpölar i jämförelse. Intressant.
Jag har inte sett någon av vattenfallen.
15 timmar med buss från Sao Paulo och 1 tim och 40 min med flyg, ni kan ju gissa vad vi tar för transport.
Fast med en väska som är försvunnen hade det varit bra om vi inte hade bokat upp oss under hela våran tid i Brasilien.
En dag i Sao Paulo
Det märks ganska tydligt att det är en businesstad och den är tydligen Sveriges största industristad.
Vad gör man i denna stad kan man fråga sig?!
Vi hade inga förväntningar, ingenting vi bara ville och måste se.
Vi tog helt enkelt en karta, vecklade ut den på golvet, (japp, centrum är gigantiskt) hörde oss för i receptionen vart man kunde gå och vilka stadsdelar man helt enkelt skulle undvika.
Vi tog vårt pick och pack och gick för att utforska den stora megastaden som har 29 miljoner invånare. Helt otroligt. Vi började med Jardim Paulista, där de dyraste bostadsrätterna finns. Där var det inget speciellt att se. Sedan vandrade vi längs Avenida Paulista, den stora shopping gatan.
Där kom det fram en äldre kvinna som ville ta Martins blodtryck. Han frågade varför och fick ett luddigt svar om att hennes dotter ville veta. WIERD, varning, varning... och vi rusade ifrån henne, typ.
Vi gick på marknad, (det tycker jag är mysigt, jag kan strosa omkring hur länge som helst). Vi köpte kläder, vilket vi inte hade tänkt göra men nu har vi inget val. Varför?
Väskan är fortfarande på villovägar, vilket har gjort oss lite (läs mycket) småirriterande. Vi har tillbringat mycket tid på att ringa samtal för att efterlysa den och de telefonnummer vi fick vill ingen jävel svara på. IRRITERAD. Vad fan är det för jävla service. Problemet är att vi åker vidare idag och två dagar efter det åker vi vidare igen. Dessutom har vi inga ombyten med oss. Jag vet inte vad vi tänkte med när vi packade handbagaget men inga kläder la vi i.
Allt går visserligen att köpa men det är ju så jävla trist och priserna ligger på samma som i Sverige. Och jag tänker på mina badkläder, hur in i friden ska jag hitta något som passar. De är så minimala storlekar här. Jag som hade problem att hitta i Sverige, man vill ju inte känna sig obekväm med det man har på sig.
Tillslut bestämde vi oss att göra det bästa av situationen, det här kan inte få förstöra våran resa.
